La Dolce Vita...

Massiv hets på Moderna Museet. Alla ville få en bit av Dali. Folk överallt och kids överallt som ett par av dem tjöt att tavlorna var läskiga (vilket iofs vissa av dem är). Jag kände inte direkt något inre lugn när jag gick runt och pliktskyldigt såg till att få en glimt av alla viktiga verk. Daniel var övertygad om att The Enigma of William Tell (1933) var en knock-off och diskuterade detta med en av museivakterna som i sin tur intygande att detta inte var fallet. Underhållande. Daniel tyckte i vilket fall som helst att det var sjukt hur en så värdefull tavla kunde vara så oskyddad. Men tydligen går det tysta larm om någon skulle komma och börja tafsa på konsten, vilket kan vara bra att tänka på ifall man nånsin får ett infall (och ja det har hänt mig en gång, men det var för att jag inte var helt säker på ifall konstellationen i fråga var konst eller bara en del av inredningen; dock blev jag snabbt informerad av en vaktkvinna med förvånande mörk basröst att det var "no touching" som gällde).

Sömnen (1937), eller som vi kallade den: "den trötta snubben". (Känner likheter med honom just nu). För övrigt föll jag för Francesco Vezzoli's verk, virrvarret av bilder och ramar och glitter. Intressant upplägg på utställningen och jag gillar idén om Dali som mångsysslare och hans medvetenhet om massmedia, med honom själv eller kanske han mustasch som varumärke. Annars är ju den permanenta samlingen med typ Donald Judd, Doris Salcedo och Barnett Newman alltid värd att besöka om man inte pallar med stressen.

Francesco Vezzoli, Untitled (La Dolce Vita Featuring René Magritte), 2008