Fuck art, let's dance

I dagens DN står det om Damien Hirst pågående utställning i Monaco vilket hade varit riktigt värt att se. Det är på något sätt komiskt att den mest förmögna staten vill bjuda in den mest förmögna konstnären och jag undrar om det är så att rika människor som vill titta på rik konst... Haha. Men som Hirst påstår: det är viktigt att hoppas på bättre tider när man går igenom kristider, att helt enkelt titta på det vi fortfarande äger och fira det. Att det kunde vara så simpelt? Detta var visserligen inget jag inte redan visste, men ibland är det bra med en påminnelse och jag har plötsligt ännu mer respekt för Hirst. För övrigt berättar artikeln om Hirst's tidigare verk som nu alltså finns på plats på Musée Océanographique, hajen i tanken bland annat och förklarar hur Hirst verk beblandas med museets egna samlingar av valskelett och uppstoppade bäbishajar. Skillnaden mellan det döda och det levande talas det också om och det känns igen.

Ska kolla upp lite andra utställningar som finns på närmare avstånd, men sen är det kvalborg och då vill ingen snacka konst. Including me!

För övrigt så har bilden ovan inget med Damien Hirst att göra, det är bara en skön t-shirt.

Aouch.

Michael Elmgreen & Ingar Dragset,Social Mobility (Staircase), 2005

Denis Darzacq, La Chute, 2006

Acidolatte kan vara den mest inspirerande bloggen om konst, design och skulptur. Ständiga uppdateringar och skönt att ibland slippa läsa massa text... Vissa konstnärer är ganska out there men varför censurera. Av dessa två bilder ovan kan man ju bara konstatera att det gör ont att falla. Eller att det bara är svårt att ta sig ut genom nödutgången när man behöver det som mest. Själv är jag vaken alldeles för sent igen och nu är det officiellt fredag.

I'm erasing you

I'm erasing you

Night life, light nife

Hotel rooom anxiety

Under the surface

Cry you a river

Flogsta - Rickomberga

Rinse and exhale

Flickr verkar vara nya grejen. Jag är inte helt insatt men känner att jag borde skaffa ett konto för att förstå vad det handlar om. Blev tipsad av konstnären Linnéa Strid (av Jens, vem annars) som har uppe sina verk på just Flickr (och tydligen blev upptäckt på det viset också, thank god for technology!) och jag gillar verkligen stilen som rent spontant påminner mig om Alyssa Monks realistiska målningar. Mycket hud, vatten, lite melankoli. Fest och dagen-efter-ångest. Gillar särskilt I'm erasing you. Cold harsh reality. Perfekt hursomhelst en grå och regnig Uppsaladag som denna.

Pink is More

Portia Munson, Pink Poject -94

Jag var nio år och jag gillade de rosa plastsakerna, men mest kanske för att min pappa sa att de var häftiga. Jag brydde mig inte om den så kallade politiska betydelsen utan tyckte bara att färgen var ball men också att det kändes lite småäckligt med alla prylar som förmodligen använts, slängts och hittats igen. Jag minns också att jag samma dag såg människoskulpturer som hängde huvudlösa i taket (Antomy Gormley), en enorm metallspindel (Louise Bourgeois), en vaxfot som stack ut från en vägg (Robert Gober) och att jag var rädd men fascinerad. Konst? Hell, jag var på circus!

Hursomhelst så visade det sig nu på äldre dar att denna circus ägde rum i Helsingors -95 och var den internationella konstmässan för samtidskonst. Kan inte förklara varför men det där rosa bordet har förföljt mig. Det har på nåt vis varit en påminnelse om alla saker vi vill ha men sen glömmer bort, allt onödigt som bara sliter på oss och omvärlden vilket ibland får mig att vilja gömma mig under en sten och leva ett enklare liv. Men samtidigt, orka vara minimalist som städar undan sanningen med livet: att vi alla är förbrukare, missbrukare och materialister... ja att vi helt enkelt gillar saker i överflöd.

Ha en trevlig dag!

Fear + Wasted Youth

Tack vare min vän Pani är Postsecret en av mina favoritbloggar.

You're nothing but average.

Amoeba

I Heart U

Hemma en fredag kväll, ligger i sängen, skriver dagbok och streamar Samantha Who. Vad hände? Ska dock jobba i helgen och behöver kurera, det är dags. Vernissagen på PUB var trevlig, mycket att bära och sen fylldes lokalen med äldre damer och herrar som drack bubbel, åt snittar och tittade på konsten med pianomusik i bakgrunden. Det var en skön sommarkväll som sen blev en lång sommarnatt såsom bara jag och Zhinous kan lyckas med. Vad jag ska göra utan min wingwoman och undebara vän (som är allt annat än average vill jag bara poängtera) när hon flyttar till nordligare breddgrader vill jag inte ens tänka på.

Ovan: fotograf, Marilyn Minter, NYC.

Just another friday night

Lee Hyori, Elle Korea

skor, Acne

Michina Koide

Japp, det är officiellt. Vårkänslorna spirar överallt. Snart är det ljust när man går hem om natten och jag längtar.

Ta nya andetag, du vet, du gör min dag

En räddare i nöden. Indeed.

The Revolution Will be Televised

Jag får nästan dagligen mejl av bloggen Art Splash, vars syfte är att ständigt uppdatera läsaren om aktuella konstnärer och utställningar. En hel del skrollar jag bara förbi, men samtidigt stöter jag på många namn jag kanske aldrig skulle uppmärksammat på egen hand.

Idag fastnade jag för konstnären Dawn Mellor som målar porträtt av (ofta) kända ansikten, dock förvridna till nästintill oigenkännlighet. Figurerna är skrämmande, stötande men fascinerande vackra. Lite som kändisar, eller ibland bara människor överlag, vilket kanske är tanken? De är glossiga ytor där tankar, skam och hemligheter pyr ut ur porerna, väller ut ur andra håligheter och avslöjar deras 'riktiga' jag.

Några ord från självaste Dawn Moller i The Guardian 2009:

"I've been a stalker, a sexual pervert and a delusional lover. (...) Now I'm satirical, self-mocking lesbian with a string of broken relationships behind me. (...) My art is about imagining the kind of person who would make those horrible personal attacks on people. If anything, I'm satirising us - particularly those paranoid people who thinks there's a kind of organised media conspiracy.(...) It amuses me when people think the painting depict my own, personal feelings."

Ibland är det skönt med människor som har lite självinsikt.

Vilka personer känner du igen?

Hello. Goodbye.

Illustration: Cassandre Montoriol

Devote

Nobody said it was easy,
Oh it's such a shame for us to part
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard
I'm going back to the start

Spring summer feeling

Det känns som att den värsta biten är över, vädermässigt dvs. Vi kan nog alla hålla med om att den hårda vintern tärt på oss och det kommer som en välsignelse när solen tittar fram och vi äntligen, äntligen vågar hoppas på torr asfalt och knoppar. Det kommer nog dröja innan jag sitter på en strand igen men i vilket fall som helst är det dags att ta fram vårjackan och damma av cykeln och det spelar ingen roll om det är kallt eller om jag ramlar och får grus i händerna. Det är dags helt enkelt.

Dagens bilder av den spanska (mode)fotografen Luis Sanchis. Just dessa två gillar jag (från två olika reportage) för att de båda är ljusa men samtidigt melankoliska, utstrålar en trygghet men döljer en tveksamhet.