Jag var nio år och jag gillade de rosa plastsakerna, men mest kanske för att min pappa sa att de var häftiga. Jag brydde mig inte om den så kallade politiska betydelsen utan tyckte bara att färgen var ball men också att det kändes lite småäckligt med alla prylar som förmodligen använts, slängts och hittats igen. Jag minns också att jag samma dag såg människoskulpturer som hängde huvudlösa i taket (Antomy Gormley), en enorm metallspindel (Louise Bourgeois), en vaxfot som stack ut från en vägg (Robert Gober) och att jag var rädd men fascinerad. Konst? Hell, jag var på circus!
Hursomhelst så visade det sig nu på äldre dar att denna circus ägde rum i Helsingors -95 och var den internationella konstmässan för samtidskonst. Kan inte förklara varför men det där rosa bordet har förföljt mig. Det har på nåt vis varit en påminnelse om alla saker vi vill ha men sen glömmer bort, allt onödigt som bara sliter på oss och omvärlden vilket ibland får mig att vilja gömma mig under en sten och leva ett enklare liv. Men samtidigt, orka vara minimalist som städar undan sanningen med livet: att vi alla är förbrukare, missbrukare och materialister... ja att vi helt enkelt gillar saker i överflöd.
Ha en trevlig dag!
Inlägg
Nytt är häftigt. Men ibland vete fan: i länken till Ars-95 har de kommit på en helt ny konstinriktning "Contemopary Art"
SvaraRaderahaha de har ju stavat fel. men jag insåg just att jag skriver circus istället för cirkus vilket också känns ganska mobbat
SvaraRadera